Ueno parken i repris

Gick upp tidigt idag igen för att hinna springa till am/pm för att köpa yoghurt till flingorna (det blev jordgubbssmak igen), inhandlade även dagens lunch. BIG Cup Noodle Sea Food (inget jävla size zero här inte, här slår vi på de stora muggarna.) Det gäller att ta sig iväg innan kl.10 annars tror väl städtanterna att jag lämnat rummet för dagen, de kan ingen engelska och min japanska är så jävla bortblåst att jag liknar ett ufo när någon försöker prata med mig. Skäms som tusan.


































Solen sken idag igen, + 19 grader, så uuuunderbart. Ute räckte det med en t-shirt, max en cardigan över, det fläktade så skönt. Konstigt nog var jag den enda med solglasögon, kände mig som en FBI agent, eller kanske mer som en alien för det känner jag mig jämt som här. Alla stirrar som det var något fel på mig, så alien, ja det är en bra benämning på hur jag känner mig.
Jag tog mig bort till Ueno parken, men juuust när jag närmar mig den känner jag plötsligt att jag är i behov av en toalett, (det tar ca. 20 min från hotellet till parken) men jag försöker koppla bort känslan av det och fortsätter gå. Dock växer behovet ju längre jag tar mig genom parken. Klockan är kvart i 13 och jag känner panikkissnödigheten komma (jag vet, jag har haft den förut). Det bara kommer som ett slag i magen och jag MÅSTE mot alla odds ta mig till hotellrummet. Dock visste jag inte om jag skulle få ta mig in på rummet eftersom städningen är i fullgång runt 13 snåret. Och ja, jag hade så rätt. Ingen av städtanterna kan engelska, de verkar heller inte fatta engelska hur korta mina meningar än är. "Need toilet". Tanten med nästan inga tänder kvar stirrar på mig som ett ufo och börjar pladdra på japanska. Hon säger att jag ska vänta i "lobbyn" det tar bara 15 minuter att städa klart rummet (dock håller hon upp 7 fingrar). Jag tar hissen ner till första våningen och står en stund och studerar världskartan över hotell man kan boka. Upptäckte att Uppsala fanns men inte Stockholm.
Efter lång väntan ringer tanten med nästan inga tänder ner till lobbyn och de talar om för mig att jag får gå in på mitt rum nu. Äntligen!
5 minuter senare känns det bättre än att vinna på lotto. Jag vilar från solen i ca. en halvtimme sedan ger jag mig ut mot Ueno parken igen. Det är svinvarmt och överallt strömmar det in folk. Det verkar som att det är något på gång, kanske förbereder de sig för helgens Hanabi festival? Det är otroligt mycket skolungdomar i parken, alla klädda i sina olika uniformer. Jag älskar det och önskar att Sverige också kunde ha det likadant. Jag vandrar runt i parken och gång på gång sneglar folk, och jag påminns om att jag inte är som de. Det är aningen jobbigt att folk stirrar hela tiden, jag känner mig blottad, så uttittad på ett sätt jag inte är van vid.
Det är fullt med dagisbarn i parken, de bär lila (rebook?) overaller och spygröna kepsar för att det ska vara lätt att se de.
På hem vägen går jag på gator jag bara gått på en gång hittills och lyckligtvis hittar jag hem utan problem. Nu sitter jag på hotellrummet, äter nudlar och dricker Fanta grape (iskall!). Vet inte om jag ska ta mig ut en gång till, finns inte så mycket att göra i det här området tyvärr och det är ganska tråkigt att gå runt själv. Känns bara som jag är i någon slags bubbla, att allting runt omkring inte är på riktigt, att alla salary men och skolungdomar inte finns på riktigt, att alla som delar ut reklam bara ska försvinna när som helst. Att jag är i Japan just nu, på ett hotellrum i ett av Tokyos distrikt är overkligt och trots att alla pratar ett språk jag en gång kunde så känns allting bara overkligt.

Jag och mina "kära" cup noodles, känns som att det är det enda jag äter nu när jag inte får komma över till Challe då hon velat plugga. Men, men det är bättre än risbollar i alla fall (usch jag ryser av tanken).

Tokyo Tower / Djurpolisen i Roppongi

Gick upp rätt så tidigt imorse (kl.8) för att vi skulle åka iväg för att leta upp Tokyo Tower. Cirka kl.12 möttes vi upp under den stekande solen och tog oss ner under jorden till Okachimachis tunnelbanestation. Vi betalade 190 yen för att åka med gråa linjen till Kamiyacho. Jag ÄLSKAR tunnelbane-automaterna där man köper sina biljetter, och jag älskar biljetterna och hur man stoppar ner de i "ticket gates" (blev så dum översättning till svenska) och biljetten swischar upp på andra sidan, nästan som magi.
Skillade Challe, går vilse i Sthlm men leder mig rätt genom Tokyos många distrikt, isn't she a star? Med hjälp av en simpel karta tog hon oss från mitt hotell via tunnelbanan till den enorma och röda tv/radio tornet i Minato.
Jag trodde att Tokyo Tower låg i hjärtat av Tokyo men så var inte fallet, det ligger aningen utanför.
Väl framme hittade vi tornet ganska snabbt... öhm det är ju inte så svårt att se det kan man väl säga eftersom det mäter 332,6 m. över marken. Hade varit pinsamt om vi bara råkat passera det. Men och andra sidan hade jag inte blivit förvånad.
Det var ganska mäktigt att stå uppe i tornet. Vi betalade 65 SEK för att komma ca. 150 meter upp över marken. Därifrån var allt så pytte ytte litet, skit kul att alla såg ut som små stressade myror nedanför oss. Det hölls fotbollsträningen på en gräsplan nedanför, riktigt kul att "följa".

I tornet fanns även "titt-fönster" så att man kunde se rakt ner på marken. Aningen läskigt för en höjdrädd stackare, men annars helt ok.

Sedan tog vi hissen och hamnade på en annan våning utomhus där det finns ett mini-tivoli för barn. Det stormade något galet däruppe och jag fick hålla hårt i klänningen för att inte flasha mig. Challe njöt som ett barn.






















När klockan blev 14/15.00 (?) började vi vandra mot Roppongi, ett annat distrikt, som inte ligger långt ifrån Minato, för att se lite innerstad. Roppongi är känt för sitt nattliv och hostställen, dock såg vi inga hostar (gråter en skvätt). Hostar är ett fenomen jag jätte gärna vill se nu när jag är i Japan, helst av allt vill jag till Osaka för där kryllar det av host klubbar.












På väg till Roppongi hittade vi en hög trappa som ledde oss upp till ett otroligt rogivande tempel. Vägen därifrån var inte lika exklusiv och vi landade tillslut på en Toyota uppfart. (Pappa jag har hittat bilen vi måste köpa, den var råsnygg).










Roppongi hade inte mycket att erbjuda oss förutom lite glass och en petshop. När jag såg den på andra sidan gatan blev jag helt till mig, jag har sedan länge velat se ett sånt här fenomen. Men när vi kommer närmare och såg hundarna ligga i den hemska värmen sjönk hjärtat.
Vi led med de stackars djuren som var fast i den där jäkla glasburarna, som om de var dockor i ett tittskåp. Efter att vi ätit upp glassen gick vi in i affären. Jag hade knappt något batteri kvar på kameran när jag tog korten på affären, hade tänkt filma men då skrek kameran, fick heller inte fota inuti butiken. Hittade en ganska bra bild på google, hur det ungefär såg ut på utsidan. Dock är det ingen stekande sol med på bilden som gör valparna groggy och utmattade. Många av de var så små/unga att de knappt lärt sig gå, en del krälade sig fram.
Det kändes som vi var från djurpolisen och bara ville rädda allihopa. Gud, få gånger har mitt hjärta blödit på detta vis. Många av valparna som låg i fönstret var närapå apatiska. En stackars (stor) golden retriver valp cirkulerade i sin glasbur som var alldeles för liten för honom/henne. De hade både kattungar och hundvalpar, men mest fascinerande måste ändå ha varit övervåningen. Där sålde de en apa (den låg gömd under sin filt hela tiden så vi kunde aldrig se den) som befann sig i någon slags papegojbur och en liten uggla (i en annan bur såklart). En stor rottweiler valp gick runt i en glasbur fylld med toapapper och hans egna skit. På golvet, i en lång träbur utan tak låg en enorm St.Bernards valp utan att reagera på någonting. Alla djuren var så otroligt fina, men det gjorde ont i hjärtat att många av de hade sitt eget skit i burarna och heller inget vatten.


Runt 17.00 tiden tog vi oss hem, trötta och slitna med onda fötter. Till middag åt jag curry nudlar (extra-large mugg), min favorit!! Inget vattnigt skit här inte.
Nu (22) sitter jag här och summerar dagen med en fanta grape (iskall), mitt första köp från en vending machine och jag lyckades. Har varit ute på en liten tur runt Ueno/Okachimachi/Akihabara men det var så läskigt folktomt att jag gick hem igen. Nu ska jag luta mig tillbaka och titta på ett avsnitt av deckarenserien Castle. Jag älskar Rick Castle, han är ett kungligt fenomen. - Im Castle, Rick Castle.

Lazy day

Vaknade sent "imorse" efter att ha suttit uppe för att kunna prata med mamma via webcam. Tror att klockan hann bli runt 3 innan jag gick till sängs.
Det ösregnade hela natten och fortsatte även på dagen så jag höll mig tråkigt nog på hotellrummet.
Lyckligtvis hade jag film att underhålla mig med (Crows Zero 2 (äntligen!!) och Rookies the movie), gjorde även lite handtvätt i mitt exklusiva badkar.
Nu sitter jag på hotellrummet och dricker Ichigo mirku (jordgubbs mjölk) medan jag tänker över dagen. Jag har precis kommit hem från en runda i Akihabara med Challe. Akihabara är tråkigt nog mycket mindre än jag tidigare upplevt det. Har jag gått och fått storhetsvansinne? Kvällen till ära gjorde jag mig extra turistig och tog några ytterst tjusiga bilder. Som tur var regnade det inte, men himlen var väldigt grå innan mörkret föll.
Kvällens plus var att jag hittade ett köpcenter (väldigt trångt!) som säljer mina pyjamaser aka. kigurumi!!! Så jag har längtat, de hade bla. doraemon och piccachu (om jag minns rätt). De kostar 400 SEK så jag får se, men det är verkligen en sån här jag har spanat efter.

Innan det var vi in på massa olika ställen med vending manchines med bla. nyckelringar/små leksaker i, på jakt efter en maskin med Hello Kitty, dock utan succé.










Vi gick också in i ett flera våningsspelscenter fyllt med arkadspel. Ljudnivån från spelen går inte att beskriva, det är värre än på ett disco och det stinker rök. Men det var en upplevelse i sig. Dock var vi de enda kvinnorna där inne.













Imorgon ska vi fara iväg till stora Tokyo för att bla. leta upp Tokyo Tower. Önska oss lycka till!

Helt oväsentligt

Oh my f*cking GOD!
Denna film måste ses!!!! Utan tvekan.
Vet någon hur mycket jag älskar Ichihara Hayato?!
Han är nummer ett av alla nummer ettor. Kungen av alla kungar. Han har allt!
Hur grym var han inte i ROOKIES, eller 700 Days of battle: Us vs. the Police ?
Och hans röst, vi ska inte ens tala om han röst, manligare får man leta efter.

Notes about the movie "Box!":

1. Actor Ichihara Hayato has trained in boxing under the tutelage of ex-boxing champion Nobuyuki Tabata since August 2009.
2. "Box!" will feature many boxing scenes with the actors performing the scenes without stuntmen
   

Det här låter minst sagt som en film för mig. Bring it on!
Release date: 22 May 2010

Tisdag - vilse i regnet

Idag återvände regnet till Akihabara efter tre molnfria dagar.
Så nu har jag användning för mitt genomskinliga paraply (troligtvis det vanligaste i Japan?).
Efter att jag lämnat av Challe vid skolan runt lunchtid var det meningen att jag skulle ta mig tillbaka till hotellrummet eftersom det bara regnade och blåste hela tiden, men det där med lokalsinne har väl aldrig varit min grej... Speciellt inte i Akihabara/Okachimachi/Ueno där alla gator, enligt mig, ser likadana ut. Jag irrade runt bland gränder och breda övergångsställen. I Japan går man enligt mig inte i ciklar när man är vilse, utan mer i fyrkanter eftersom allting känns uppbyggt på det viset med övergångsställen etc. Det ska inte vara svårt att ta sig från Challes skola/lägenhet till mitt hotell, tar max 10 min. om man är med på noterna vill säga. Dock hade jag inte den turen idag, hade det varit solsken hade jag inte brytt mig på samma sätt som jag gjorde nu när regnet seglade ner från himlen. Dock var det aldrig kallt, ca 14+ idag, men jag blev ju så frustrerade över varför allting runt omkring mig ska se likadant ut!!
Jag passerade samma am/pm (ungefär som 7eleven) minst 4 ggr på en halvtimme. Tillslut bestämde jag mig för att gå neråt, det var då jag såg den - min räddning. Skylten som visade vart Ueno låg, jag var tvungen att prisa gudarna och lovade mig själv att om jag kom rätt nu, om jag lyckades ta mig hem skulle jag bjuda mig själv på en av mina chocolate chips. Och ja, jag klarade mig felfritt till hotellet. Var det här min lyckodag eller vad?
Efter att ha irrat runt 40 minuter på okända gator satte jag mig ner på sängen och började plugga japanska ur Challes genki böcker som jag fått låna för tillfället. Min japanska har blivit så rostig att man inte kan kalla den japanska längre, det känns inte som att jag ens lärt mig språket under ett års tid. Allting är som bortblåst.

Cirka en och en halv timme senare tog jag mig i kragen igen, som bestämt skulle jag till 100 YEN affären för att bla. köpa mig en skål så att jag kan äta flingor och yoghurt på rummet - detta har blivit min nya sort frukost sen imorse. Jag har mina små knep för att få saker och ting att ligga på kylning då jag inte har något kylskåp på rummet. Jag fyller badkaret med lite iskallt vatten, därefter lägger jag mina saker i karet där de får stå över natten. Vilken Einstein va? Ett riktigt vildmarksknep!
På affären köpte jag även en till Miffy portmonnä, brun denna gång (perfekt att ha min ipod+hörlurar i), Hello Kitty ätpinnar och nya lösögonfransar. Alltsammans gick på 33 SEK.
Det tar ca. 15-20 min att gå till 100 YEN affären som ligger i närheten av Ueno parken. Jag fick gå över en enorm bro som gick över de stora vägarna och med trappor som ledde åt alla möjliga håll. Det var en mäktig känsla att stå där uppe, men utsikten var inte så snygg. Ska försöka ta kort på hur den ser ut så att ni alla får se! Det kan tros vara svårt att gå med paraply i Japan, men alla är så vana och slinker smidigt förbi så att paraplyerna lätt studsar mot varandra. Det är en upplevelse i sig att inte råka spetsa någon i ögat.
Jag såg mycket skolungdomar när på väg hem, det är alltid lika roligt. Det känns precis som att man är med i en japansk skolserie.
Min favorit uniform är den svarta gakuran uniformen:
En gammal tv-reklam jag på något sätt kan relatera till:



Just nu: Ichihara Hayato - Don't be afraid

En puddingvideo

Detta är något vi velat prova under en lång tid.
Japansk pudding!!



Visst är jag bra på att filma? Haha

Måndag

I vanliga fall är det städning av hotellrummen mellan 10-15, men imorse ville Challe sova ut efter att vi gått så mycket i Harajuku igår så jag satte upp en lapp på dörren för att slippa städningen.
Jag åt lunch hos Challe efter det följde jag henne till skolan för att sedan ta en runda i samhället. Solen sken igen, tredje dagen i rad och jag svettades som en gris. När jag kom hem tog jag en snabb kall dusch och la mig ner för att vila.
Efter att Challe slutat skolan möttes vi upp. Vi hade tänkt gå runt i Akihabara, men det blev andra bullar. Hennes kompisar hade planerat att äta ute och Challe frågade mig om jag ville följa med. Vi åt på en taiwanesisk restaurang inte långt ifrån Challes place.

Random tv-reklam

Japan måste vara ett av få länder som faktiskt gör bra, udda och ibland oförståelig reklam.
Här är en av mina favoriter, gjord av den bästa;
Yamashita Tomohisa, ledare av Johnny's gruppen NEWS.
Klicka här för reklamen

En shopaholic maniac i Harajuku

Man kan väl säga att jag och Harajuku klickade, trots de folkfyllda gatorna och det eviga sorlet så kände jag mig som hemma.
Det underbara med Harajuku är modet och då menar jag inte cosplay delen, utan det "vanliga" ungdomsmodet. Det är så vågat, självsäkert och framförallt en vardags sak. Jag avundas deras sätt att klä sig och känner genast att mitt egna klädval är alldeles för tråkigt och intetsägande, att jag vill vara mer som de.
Vi anländer med tunnelbana. Solen steker oss när vi tar oss genom Harajuku street's smala gator kantade med alla möjliga butiker. Som den shopaholic maniac jag är trivs jag som katten i solsken, detta måste vara himlen! Jag känner begäret växa inom mig, här ska SHOPPAS!
Vart jag än ser åt för håll är det alltid människor jag ser, men vi knuffas inte eller tränger ut varandra. Vi går på ett slags led utan att ha bestämt det.

Det roliga med Harajuku är att det finns kläder för alla, lika mycket för tjejer som för killar. Därför kan ungdomarna klä sig som de vill. Jag tycker att det är synd att det inte finns samma utbud i Sverige, framför allt för männen.
Jag köpte mig en klänning från en väldigt söt affär, många av butikerna var små och personliga. Klänningen påminner mycket om de klänningarna som majoriteten av tjejerna i Harajuku bar under dagen. Helst med ett par tuffa boots.
Det fanns så mycket att inhandla så att jag blev helt snurrig i huvudet. Mitt hjärta kände; jag har kommit så rätt. Om jag skulle flytta till Japan skulle det bli Harajuku, utan tvekan.
Söndagens inköp:












Klänning ca.205 SEK, hörlurar ca. 126 SEK, lösögonfransar ca. 8 SEK/st, ring 10 SEK, nagellack 10 SEK
Efter dagens shoppingtur tog vi oss vidare till skogen som döljer Meiji templet. Det var en otroligt rogivande plats att vistas på och vi pratade en del om livet etc, glada att ingen annan förstod vad vi sa.

Ut av en ren slump fick vi chansen att se detta:

Ett japanskt brudpar på väg till eller från bröllopet in i en del av templet.

Efter besöket har jag haft ett stort begär efter att åka tillbaka, så nu har jag och min kära följeslagare Charotto bestämt oss för att ta oss dit igen någon gång under nästa vecka. Wonderful ^^

Harajuku

Ska skriva ett helt inlägg om vårt äventyr i Harajuku etc. Men det får bli imorgon, nu är jag på tok för trött. Vill bara dela med mig av en underbart facinerande video av hur många människor som korsar ett av många övergångsställen i Harajuku. Enjoy och tänk på att det går lika många människor på gatorna. Men på något sätt älskar jag de trånga folkmassorna på gator jag inte känner till namnet på, jag vill stanna för alltid!

Från ett hotellrum i Okachimachi (Dag 2)

Skrivet kvällen till lördag, 24/04 i anteckningsblock eftersom datorsladden inte fungerat i uttaget som köptes för utomlandsbruk. Jag har idag (25/04 inhandlat en japansk som fungerar prima!)

* Angående bilderna i detta inlägg, jag hade glömt ställa in kameran på "soligt" läge.
Så bilderna är otroligt ljusa.

Idag har vi haft fullt upp jag och Challe. Eftersom att jag bara sov en timme på under flygturen till Beijing så började dagen med att vi vaknade halv 12. Solen sken in genom balkongfönstret, vilken lycka, eftersom det regnat nästan varje dag innan i Japan.
Vi gjorde oss iordning - äntligen fick jag duscha, vilken befrielse.
Challe bjöd mig på gröt och kl.1300 lämnade vi lägenheten för att upptäcka en den av Tokyo som heter Ueno. Vi skulle ta oss till Ueno parken där Challe varit innan under en sakuracermoni. I parken finns även Ueno zoo:et som vi ska besöka under Golden Week (en av japanernas få semesterveckor), min sista vecka i Japan (hemska tanke!) På väg till parken passerade vi många olika små affärer. Dagens bästa och roligaste var 100 YEN affären (allt för ca. 10~15 SEK). Till min stora lycka hade de en hel hörna med Hello Kitty och kaninen Miffy. Jag blev som ett litet barn. Jag köpte ett litet Kitty hänglås, Miffy (mjuk) portmonä som jag har mynten i, 2 ramen att värma, en stor gul rosett att ha i håret, genomskinligt paraply ifall det börjar regna, mobilsmycke i form av en japanskkatt och lite kakor. Ska utan tvekan köpa hem en massa pandakakor, min nya favorit tillsammans med persikovattnet. Pandakakorna var som enkla kakor med ett kinderäggchoklad överdrag. Mums!
Efter det enkla shoppandet tog vi oss till parken, dock fanns det inga sakurablommor kvar på träden, men vem är jag att klaga jag är ju i Japan för tusan!!! Med eller utan sakurablommor parken var ändå andetagande vacker. Det var en sån kontrast att komma från alla affärer och bilar till höga träd, små tempel och en stor sjö med fåglar och enorma karpar - minst lika långa som mitt ena smalben.
Det var en annan luft i parken än den i stan, mer frisk. Det var rogivande att vistas där. När vi kom ut därifrån var klockan halv 4 och jag skulle checka in på mitt "exklusiva" hotell kl.1600 så vi gick tillbaka för att hämta min resväska etc. hos Challe. Till min besvikelse var hotellet inte det lyxigaste jag besökt men det fick duga. Som redan sagt, vem är jag att klaga, jag är i JAPAN!!! Trots att rummet jag bor på är bokat hela min vistelse kunde jag inte betala hela summan på en gång. Jag måste köpa en biljett från en biljettautomat som finns nere vid receptionen (jag bor på 7:e våningen, men det finns hiss så det går fort) varje dag, sedan skriver jag mitt namn på biljetten och lämnar den till personalen bakom disken. Tur att jag hade Challe med mig hon är min räddande ängel. Ni ska bara veta hur jäkla duktig hon är och hur hennes japansk utvecklats! Vi frågade om det gick bra att äta på rummet vilket inte var något problem, dock finns det ingen kyl så jag kan inte riktigt förvara något, som min favoritdryck persikovattnet (nämnt i förra inlägget). Den ska utan undantag drickas kall. Den finns att köpa på alla convenience stores, då som stor tetrapack, den finns också att köpa i vending machines (har inte provat detta fenomen ännu, men det är otroligt vanligt här och finns praktiskt taget i varje gatuhörn), då i PET-flaska. Båda kostar ca.10 kr. Köper man den i affären får man även med ett sugrör, hur gulligt är inte det ^^
Vi åt sen lunch, ca. halv 5. Inte konstigt eftersom det blev sen brunch. Efter det skulle Challe visa mig varje elektroniknörds paradis, Akihabara electro town. Det var fullt med folk både i butiker och gator och jag visste aldrig vart jag skulle fästa blicken. (det är bestämt! Jag ska gifta med en japansk man, inga protester om det!) Jag känner mig som en kändis här eftersom alla vänder sig om och tittar när vi två svenskar (+ halv persika) passerar. Känns smickrande men också väldigt konstigt. Höger och vänster om oss skriker tjejer i maid-dräkter att vi ska besöka deras maidcafen. Deras röster skär i våra öron och det roliga är att de alla har samma skrikiga röst vart vi än befann oss i Akihabara. Vi gick bla. in i en leksaksaffär för äldre barn. De hade fullt av mjukisdjur som jag ville ha - dock för dyra. Men kanske, får se mot slutet hur mkt pengar jag har kvar i plånboken. Efter några timmar av gående och vi begav oss hemåt kom jag på att jag glömt titta efter shampoo till morgondagen. Jag inhandlade även kvällsmat - sushi, ca. 15-20 kr för 3 bitar. Vi åt på hotellrummet igen. Egentligen skulle vi ha ätit ute med vi (jag) var inte tillräckligt hungriga så vi bestämde att ta det i Harajuku istället.
(repeterar; skrivet igår, lördag 24/04) Nu ska jag snart somna ensam på hotellrummet, får se hur det går. Sitter och tittar på Arashis nya tv-show (ett av mina favoritband). De är verkligen överallt här, jag kommer ha blivit besatta av de lagom till hemresan. Programmet är ett bra och underhållande sätt att träna upp min rangliga japanska.

Dewa, oyasumi nasai!

PS. Angående vädret. Solen skiner något otroligt, det känns som jag är på något tropiskt ställe. Det är säkerligen över 20 + grader här. Jag myser som katten.

Fler bilder tillkommer senare, är för trött just nu.

しょにち (min första dag)

Skrivet i anteckningsblock på Narita Express 23/4 ca.19:45 lokal tid.

Har åkt över halva jordklotet för att få uppleva Japan och hälsa på min kära vän Charlott aka. Challe.

Herregud vilken dag/halvt dygn av slit och sömnlöshet. Papper att fylla i överallt (hälsoformulär), både på flygen och sedan när jag anlänt på Narita airport (Japan) var det dags att fylla i ett till papper om vart jag skulle bo under min vistelse, hur länge och hur mkt pengar jag skulle ta in i landet osv. Sedan skulle jag visa pass och pappret jag fyllt i sedan fick jag äntligen hämta bagaget. Väskan gick jättefort att få det var dock struligheterna där. Jag hade bestämt med Challe att jag skulle ringa henne, till hennes rumskamrat Mari's mobil eftersom Challe inte har någon japansk ännu. DOCK! mobil gick varken att ringa eller sms:a med. Det var då paniken riktigt grep tag om mig att jag var alldeles ensam.
Jag fick fråga flera gånger om hjälp, angående hur jag skulle kunna nå Mari's mobil. Jag fick hjälp av en kvinnlig reseledare som hade väldigt bra engelska och som dessutom var väldigt hjälpsam. Jag fick "checka ut" från bagagehallen och vidare ut i ankomsthallen. Där fick jag växla sedlar till mynt och sedan ringa via telefonautomat. Har aldrig ringt från en telefonautomat förr så detta var en liten egendomlig upplevelse. Så fort jag hörde Challes röst i andra änden kände jag något slags lugn trots att jag fortfarande var fylld av en slags panikartad känsla.
Efter det skulle jag ner en våning till tågen där jag letade mig fram till disken för Skyline linjen som jag, enligt förplanerade planer, skulle använda för att ta mig till Ueno, inte långt i från Akihabara/Okachimachi. Men förplanerade planer verkade inte vara något som var användbart denna kväll. Trött, hungrig och allmänt vilsen bad jag att få åka med Skyline till Ueno. Då säger kvinnan bakom disken:
"Accident!" Skyline-tåget är alltså trasigt. Panik igen och jag ville bara ge upp till en början. Hon säger att jag istället måste ta Narita Express till Tokyo och sedan byta på Tokyo stationen till Akihabara via tunnelbanan. Inombords skiter jag på mig av skräck. Ska JAG ta alla de tågen? Men jag tänker utanför min box och gör som Challe tipsat mig om; Att inte vara rädd för att fråga om hjälpa. Jag bokar biljetter hos JR först till Narita Express och sedan till Akihabara. Efter det måste jag boka en biljett till att stämpla, vet inte varför jag behövde köpa första biljetten till Akihabara eftersom den aldrig användes. Nu sitter jag på Narita Express och är döhungrig, men inte så trött som jag trott.
Har mått illa under flygturerna och inte ätit så bra. Mådde väldigt illa från och till i slutet av flygturen till Beijing. Magen skriker och krampar.
Inga problem med flygen dock var det till Narita försenat men det roliga var att jag fick åka minibuss till flyget. Då fick jag även se Beijings OS plan. Riktigt gulligt!
Jag var framme i Japan ca. kl.1800 lokal tid, ca.1200 svensk tid. Det värsta med att flyga måste vara landningen, fy fan för det. Där kan vi prata om hjärtat upp i halsgropen, jag både blundar och klamrar fast mig i sätet.
När jag sitter på tåget känns det som att jag är på väg till Stockholm eller någon annan svensk storstad. Det känns inte om att jag är i Japan.
Nästa skräckställe - Tokyo stationen. Alla rusade som galningar och vakterna på stationen började stänga ner automaterna där man köper sina biljetter, panik igen. Skulle de stänga tunnelbanan, gick sista tåget bara runt kl.21-22 ? Tur nog hade jag fel, det var bla. Shinkansen och andra expresståg det gällde. Jag frågade om hjälp för att komma på rätt tåg till Akihabara. När jag klev av vid Akihabara, 3 stationer senare, var jag tvungen att ringa Challe igen och berätta att jag var framme som vi sagt via telen på flygplatsen. Det tog lång tid för mig att hitta rätt och tyvärr fanns inga telefonautomater på plats... panik igen eftersom jag skulle ringa Challe som fått låna Mari's mobil. Men denna gång, åh gudarna var med mig, jag kunde ringa från min mobil!!! Hallelujah! Jag klev av på rätt ställe och tog mig till rätt utgång. Om jag kunde förklara lyckan inom mig när jag såg Challe när jag åkte ner för rulltrappan mot ingång. Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det var precis som jag föreställt mig hur lycklig jag skulle vara. Det regnade ute men det gjorde ingenting jag var bara så full av glädje över att äntligen ha landat i Japan.


En rolig trivia om toaletter eftersom jag har en väldigt annorlunda relation till de.
På Naritas flygplats fanns high-tech toaletter med en massa olika funktioner ni säkert hört talas om exempel vis; spola rumpan, spolningsljud med höj-och sänkbar volym etc. Ingen av knapparna visade hur jag skulle spola. WTF! Jag hörde andra människor som kom in på toalett avdelningen, kände paniken komma. Shit, hur FAN! spolar jag?! Jag tryckte på alla knapparna men ingenting hände, spolningsljudet körde igång och ville aldrig sluta jag tryckte på alla knappar igen för att få tyst på den men utan resultat. Så jag lät det "spola" och lämnade fort toaletterna utan att se mig om en extra gång.
Damernas offentliga toaletter i Japan är bara allmänt äckliga. Det är ett avlångt hål i marken, så du får stå upp och kissa. Aldrig i mitt liv! Då håller jag mig hellre.

Det var det mesta om min första kväll i Japan. Challe hade köpt currybröd åt mig som jag åt med glädje när jag kom fram till hennes lägenhet. Det är ett bröd som mer liknar och smakar som amerikanska pannkakor. I mitten finns söt curry, bönor och potatis. Otroligt gott, som jag ska köpa hem till familjen ^^
Bilden är från när jag äntligen kommit hem till Challe och äntligen fått borsta tänderna. Mycket uppskattat :D och även fått prata med mamma via webcam/msn.

Mest spelade låt på planet: Jesse McCartney - Beautiful Soul (en gammal favorit)