Ueno parken i repris

Gick upp tidigt idag igen för att hinna springa till am/pm för att köpa yoghurt till flingorna (det blev jordgubbssmak igen), inhandlade även dagens lunch. BIG Cup Noodle Sea Food (inget jävla size zero här inte, här slår vi på de stora muggarna.) Det gäller att ta sig iväg innan kl.10 annars tror väl städtanterna att jag lämnat rummet för dagen, de kan ingen engelska och min japanska är så jävla bortblåst att jag liknar ett ufo när någon försöker prata med mig. Skäms som tusan.


































Solen sken idag igen, + 19 grader, så uuuunderbart. Ute räckte det med en t-shirt, max en cardigan över, det fläktade så skönt. Konstigt nog var jag den enda med solglasögon, kände mig som en FBI agent, eller kanske mer som en alien för det känner jag mig jämt som här. Alla stirrar som det var något fel på mig, så alien, ja det är en bra benämning på hur jag känner mig.
Jag tog mig bort till Ueno parken, men juuust när jag närmar mig den känner jag plötsligt att jag är i behov av en toalett, (det tar ca. 20 min från hotellet till parken) men jag försöker koppla bort känslan av det och fortsätter gå. Dock växer behovet ju längre jag tar mig genom parken. Klockan är kvart i 13 och jag känner panikkissnödigheten komma (jag vet, jag har haft den förut). Det bara kommer som ett slag i magen och jag MÅSTE mot alla odds ta mig till hotellrummet. Dock visste jag inte om jag skulle få ta mig in på rummet eftersom städningen är i fullgång runt 13 snåret. Och ja, jag hade så rätt. Ingen av städtanterna kan engelska, de verkar heller inte fatta engelska hur korta mina meningar än är. "Need toilet". Tanten med nästan inga tänder kvar stirrar på mig som ett ufo och börjar pladdra på japanska. Hon säger att jag ska vänta i "lobbyn" det tar bara 15 minuter att städa klart rummet (dock håller hon upp 7 fingrar). Jag tar hissen ner till första våningen och står en stund och studerar världskartan över hotell man kan boka. Upptäckte att Uppsala fanns men inte Stockholm.
Efter lång väntan ringer tanten med nästan inga tänder ner till lobbyn och de talar om för mig att jag får gå in på mitt rum nu. Äntligen!
5 minuter senare känns det bättre än att vinna på lotto. Jag vilar från solen i ca. en halvtimme sedan ger jag mig ut mot Ueno parken igen. Det är svinvarmt och överallt strömmar det in folk. Det verkar som att det är något på gång, kanske förbereder de sig för helgens Hanabi festival? Det är otroligt mycket skolungdomar i parken, alla klädda i sina olika uniformer. Jag älskar det och önskar att Sverige också kunde ha det likadant. Jag vandrar runt i parken och gång på gång sneglar folk, och jag påminns om att jag inte är som de. Det är aningen jobbigt att folk stirrar hela tiden, jag känner mig blottad, så uttittad på ett sätt jag inte är van vid.
Det är fullt med dagisbarn i parken, de bär lila (rebook?) overaller och spygröna kepsar för att det ska vara lätt att se de.
På hem vägen går jag på gator jag bara gått på en gång hittills och lyckligtvis hittar jag hem utan problem. Nu sitter jag på hotellrummet, äter nudlar och dricker Fanta grape (iskall!). Vet inte om jag ska ta mig ut en gång till, finns inte så mycket att göra i det här området tyvärr och det är ganska tråkigt att gå runt själv. Känns bara som jag är i någon slags bubbla, att allting runt omkring inte är på riktigt, att alla salary men och skolungdomar inte finns på riktigt, att alla som delar ut reklam bara ska försvinna när som helst. Att jag är i Japan just nu, på ett hotellrum i ett av Tokyos distrikt är overkligt och trots att alla pratar ett språk jag en gång kunde så känns allting bara overkligt.

Jag och mina "kära" cup noodles, känns som att det är det enda jag äter nu när jag inte får komma över till Challe då hon velat plugga. Men, men det är bättre än risbollar i alla fall (usch jag ryser av tanken).