しょにち (min första dag)

Skrivet i anteckningsblock på Narita Express 23/4 ca.19:45 lokal tid.

Har åkt över halva jordklotet för att få uppleva Japan och hälsa på min kära vän Charlott aka. Challe.

Herregud vilken dag/halvt dygn av slit och sömnlöshet. Papper att fylla i överallt (hälsoformulär), både på flygen och sedan när jag anlänt på Narita airport (Japan) var det dags att fylla i ett till papper om vart jag skulle bo under min vistelse, hur länge och hur mkt pengar jag skulle ta in i landet osv. Sedan skulle jag visa pass och pappret jag fyllt i sedan fick jag äntligen hämta bagaget. Väskan gick jättefort att få det var dock struligheterna där. Jag hade bestämt med Challe att jag skulle ringa henne, till hennes rumskamrat Mari's mobil eftersom Challe inte har någon japansk ännu. DOCK! mobil gick varken att ringa eller sms:a med. Det var då paniken riktigt grep tag om mig att jag var alldeles ensam.
Jag fick fråga flera gånger om hjälp, angående hur jag skulle kunna nå Mari's mobil. Jag fick hjälp av en kvinnlig reseledare som hade väldigt bra engelska och som dessutom var väldigt hjälpsam. Jag fick "checka ut" från bagagehallen och vidare ut i ankomsthallen. Där fick jag växla sedlar till mynt och sedan ringa via telefonautomat. Har aldrig ringt från en telefonautomat förr så detta var en liten egendomlig upplevelse. Så fort jag hörde Challes röst i andra änden kände jag något slags lugn trots att jag fortfarande var fylld av en slags panikartad känsla.
Efter det skulle jag ner en våning till tågen där jag letade mig fram till disken för Skyline linjen som jag, enligt förplanerade planer, skulle använda för att ta mig till Ueno, inte långt i från Akihabara/Okachimachi. Men förplanerade planer verkade inte vara något som var användbart denna kväll. Trött, hungrig och allmänt vilsen bad jag att få åka med Skyline till Ueno. Då säger kvinnan bakom disken:
"Accident!" Skyline-tåget är alltså trasigt. Panik igen och jag ville bara ge upp till en början. Hon säger att jag istället måste ta Narita Express till Tokyo och sedan byta på Tokyo stationen till Akihabara via tunnelbanan. Inombords skiter jag på mig av skräck. Ska JAG ta alla de tågen? Men jag tänker utanför min box och gör som Challe tipsat mig om; Att inte vara rädd för att fråga om hjälpa. Jag bokar biljetter hos JR först till Narita Express och sedan till Akihabara. Efter det måste jag boka en biljett till att stämpla, vet inte varför jag behövde köpa första biljetten till Akihabara eftersom den aldrig användes. Nu sitter jag på Narita Express och är döhungrig, men inte så trött som jag trott.
Har mått illa under flygturerna och inte ätit så bra. Mådde väldigt illa från och till i slutet av flygturen till Beijing. Magen skriker och krampar.
Inga problem med flygen dock var det till Narita försenat men det roliga var att jag fick åka minibuss till flyget. Då fick jag även se Beijings OS plan. Riktigt gulligt!
Jag var framme i Japan ca. kl.1800 lokal tid, ca.1200 svensk tid. Det värsta med att flyga måste vara landningen, fy fan för det. Där kan vi prata om hjärtat upp i halsgropen, jag både blundar och klamrar fast mig i sätet.
När jag sitter på tåget känns det som att jag är på väg till Stockholm eller någon annan svensk storstad. Det känns inte om att jag är i Japan.
Nästa skräckställe - Tokyo stationen. Alla rusade som galningar och vakterna på stationen började stänga ner automaterna där man köper sina biljetter, panik igen. Skulle de stänga tunnelbanan, gick sista tåget bara runt kl.21-22 ? Tur nog hade jag fel, det var bla. Shinkansen och andra expresståg det gällde. Jag frågade om hjälp för att komma på rätt tåg till Akihabara. När jag klev av vid Akihabara, 3 stationer senare, var jag tvungen att ringa Challe igen och berätta att jag var framme som vi sagt via telen på flygplatsen. Det tog lång tid för mig att hitta rätt och tyvärr fanns inga telefonautomater på plats... panik igen eftersom jag skulle ringa Challe som fått låna Mari's mobil. Men denna gång, åh gudarna var med mig, jag kunde ringa från min mobil!!! Hallelujah! Jag klev av på rätt ställe och tog mig till rätt utgång. Om jag kunde förklara lyckan inom mig när jag såg Challe när jag åkte ner för rulltrappan mot ingång. Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det var precis som jag föreställt mig hur lycklig jag skulle vara. Det regnade ute men det gjorde ingenting jag var bara så full av glädje över att äntligen ha landat i Japan.


En rolig trivia om toaletter eftersom jag har en väldigt annorlunda relation till de.
På Naritas flygplats fanns high-tech toaletter med en massa olika funktioner ni säkert hört talas om exempel vis; spola rumpan, spolningsljud med höj-och sänkbar volym etc. Ingen av knapparna visade hur jag skulle spola. WTF! Jag hörde andra människor som kom in på toalett avdelningen, kände paniken komma. Shit, hur FAN! spolar jag?! Jag tryckte på alla knapparna men ingenting hände, spolningsljudet körde igång och ville aldrig sluta jag tryckte på alla knappar igen för att få tyst på den men utan resultat. Så jag lät det "spola" och lämnade fort toaletterna utan att se mig om en extra gång.
Damernas offentliga toaletter i Japan är bara allmänt äckliga. Det är ett avlångt hål i marken, så du får stå upp och kissa. Aldrig i mitt liv! Då håller jag mig hellre.

Det var det mesta om min första kväll i Japan. Challe hade köpt currybröd åt mig som jag åt med glädje när jag kom fram till hennes lägenhet. Det är ett bröd som mer liknar och smakar som amerikanska pannkakor. I mitten finns söt curry, bönor och potatis. Otroligt gott, som jag ska köpa hem till familjen ^^
Bilden är från när jag äntligen kommit hem till Challe och äntligen fått borsta tänderna. Mycket uppskattat :D och även fått prata med mamma via webcam/msn.

Mest spelade låt på planet: Jesse McCartney - Beautiful Soul (en gammal favorit)